Separationsångest
"Lycklighetsfasaden tar död på oss" vet jag att Mia Skäringer har sagt, och det är så himla sant. Att låtsas som att inget är något problem. Att allt är perfekt. Det är inte ett alternativ jag tänker välja, för er som läser min blogg. Jag vill berätta för er som läser vad som händer med mig och min kropp just nu.
Jag har som ni vet haft mycket hemlängtan, mer än alla andra. Jag kan helt plötsligt börja kallsvettas och må dåligt för att jag är i New York, jag gråter ofta när jag ska sova, jag känner mig deprimerad, känner att ingen annan förstår hur jag känner, känner att allt skulle bli bra om jag kom hem, jag har svårt att somna. Jag kollade upp detta och det jag har är inte den vanliga hemlängtan, som är normal och som alla har, jag har separationsångest, som nästan är en typ av depression. Separationsångesten jag har innebär att jag är extremt fäst vid mitt hem, mitt land och min familj. Det är när det gått snäppet längre en vanlig hemlängtan, denna ångest gör att jag går runt med en klump i magen av att vara här, vilket är skitjobbigt. Jag vill vara lycklig, vara mig själv och jag vill njuta av tiden här!
Därför tog jag tag i detta och det jag fått till mig är att jag ska låta bli att prata med min familj på en vecka för att se om ångesten blir bättre. Förhoppningsvis blir den det! Oftast när jag är upptagen med vänner och hittar på roliga saker så försvinner dendär jobbiga klumpen, och jag hoppas att den helt ska försvinna nu!
Att jag varit kvar såhär länge ändå beror mycket på mina härliga vänner här och allt kul vi gör ihop, till exempel som denna vecka (mest mat men det är väl det vi gillar bäst haha
Lunch på Panera med Amanda och Emelie
Lunch hemma hos min nyfunna tyska vän Corinna :)
Ätit god svensk frukost i sängen
Brunch på IHOP med Amanda :)
Kollat på hockey med värdfamiljen, Rangers håller vi självklart på!
Inlägg om min helg kommer imorgon.
With Love,
Linnéa
❤❤❤